AMSTERDAM

Två år av mitt liv har jag bott i Amsterdam. Två omvälvande år där jag för första gången tvingades till att släppa taget och inse att man inte kan ha kontroll över allt. Vi hade tagit steget till ett nytt liv. Brutit med Stockholm och kommit fram till att vi ville ut i världen. Vi ville ha varandra och vi ville bli tre. Jag hade tagit för givet att det skulle vara problemfritt att bli gravid men när det visade sig vara svårt så var den jobbigaste känslan att hantera maktlösheten. Maktlösheten inför det faktum att vi kanske skulle få leva ett liv utan barn.

De dagar när det var extra tungt kommer jag ihåg känslan av att aldrig få vara ifred. Staden är folktät, intim och Vondelpark som låg precis vid vår lägenhet kunde inte fylla mitt behov av att komma ut i skogen och jogga. Att få andas, hämta kraft och vara ensam. Varenda kvadratmillimeter var fylld av människor och överallt kände man lukten av cannabis. Det rimmade sådär med viljan att få fylla lungorna med ren och frisk luft. Det blev inte heller bättre av att hela första sommaren vädermässigt var den värsta på mycket länge. Som jag kommer ihåg det så regnade det i stort sett varje dag. Lågtryck är inte heller något som brukar hjälpa mot deppighet.

Jag kommer också ihåg en av våra promenader speciellt väl. Vi hade bestämt att vi skulle se baksidan av det liberala Amsterdam och tog en tur i "glädjekvarteren". Glädje var det sista jag kände när jag såg de lättklädda kvinnorna i skyltfönstren. Ilskan och sorgen tog tag i hela mig när jag tänkte mig in i deras situation. Hur många av dem hade som små flickor drömt om att få sälja sex? Hur många av alla de män som handlade skulle öppet kunna stå för vad de gjorde? Känna att det var helt ok om deras döttrar eller mödrar sålde sina kroppar. Dubbelmoralen och det skeva i att vara en av parterna i ett handelsutbyte men samtidigt förneka kvinnorna samma rättigheter och skydd som människor har på resten av arbetsmarknaden. Det är för mig den mest tydliga och avskyvärda bilden av kvinnoförtryck.

På väg till "glädjekvarteren".

De två åren i Amsterdam var en speciell tid för oss. En period där vi för första gången levde i ett annat land än Sverige. Vi fick uppleva hur det är att inte behärska ett annat språk eller att inte fullt ut förstå en annan kultur med värderingar som var annorlunda än de vi var vana vid. Vi ställdes inför nya, helt främmande utmaningar. Stundtals var det mycket påfrestande att vara invandrare.

Vill du läsa om allt som var positivt med vår tid i Amsterdam? Gör det här.