KOSTER

I helgen försökte jag natta barnen i ett rum på Koster. Vi hälsade på våra vänner och vi fick bo i en nybyggnad där vi delade säng hela familjen (trots att det fanns en bäddsoffa också). Vårt yngsta barn blev förkylt så sömnen blev inte lika bra som den borde vara. På lördagsmorgonen hade minstingen legat och sparkat och ropat mamma mest hela natten och hon vaknade sedan till liv vid femtiden.

Vi turades om att göra lunch och middagar. Som alltid när jag ska laga mat till någon som gör mat från grunden och vet vilka smaker som passar till vad genom att lukta och stoppa ner en finger i såsen som värsta Per Morberg drabbas jag av mindervärdeskomplex. Vår kompis var snäll nog att hämta färska kryddor från trädgården åt mig. Min instinktiva tanke var att de smakerna inte är med i mitt recept så det skippar jag. MEN, I went wild and crazy, tackade, chansade och kastade ner kryddorna i såsen. Det blev, till min lättnad, gott. Matlagning är inte min starka sida. Jag har två storasystrar som kan det där mycket bättre och lillasyster som jag är har jag alltid blivit serverad, inte serverat. Nu jobbar jag på det och blir sakta med säkert bättre. Att laga mat till proffs kommer dock för alltid göra mig lite nojjig.

Barnen var överfulla av energi och fiskade krabbor och sprang på klipporna hela dagarna. Vår femåring sprang längst upp på en tio meter hög klippa som stupade brant ner. Jag såg framför mig hur han kunde falla och slå huvudet i klipporna nedanför och gick sakta, sakta upp och förklarade att jag inte ville att han skulle vara så högt upp ensam. "Men jag är inte rädd mamma, jag är modig." svarade han. Den konstanta oron man har efter att ha satt barn till världen är ibland outhärdlig. Jag måste nog jobba lite med det, vid sidan om matlagningen... 

Jag är inte förtjust i djurlivet i havet och vill helst ha på mig badskor när jag hoppar i vattnet. Krabborna som barnen fiskar är jag inte lika glad i som de är. Det var mest papporna som tog hand om djuren eftersom jag är livrädd för klorna. Kidsen blev barnsligt överlyckliga när de fick varsin PEZ-apparat till lördagsgodis. De satt i soffan och jag var glad över att veta var de befann sig. Jag längtar inte direkt tills de fyller femton och börjar med alkohol. Jag föredrar lördagsgodis i soffan men hoppas att jag har insikt nog att släppa de små knubbiga händerna när de är redo för det.

Jag tog mig löpturer på ön i stekande sol och adrenalinet gjorde att jag piggnade till i kroppen efter för lite sömn. På söndagen avslutade jag turen med årets första, iskalla dopp. En annan eftermiddag gick jag före hem till huset från stranden och la mig i en solstol med utsikt över havet. Jag var så trött att jag nickade till. 

Innan vi åkte till Koster hade jag en hektisk jobbvecka och jag visste att det skulle bli en tuff vecka till. Vår andra syster som är gravid blev opererad för en sprucken blindtarm och vi hade kalas för vår minsting som fyllde tre. En av mina bästa vänner var hemma från Stockholm så jag passade på att pressa in en date med henne också innan vi var tvugna att packa. När vi skulle åka blev våra vänners minsta barn sjukt så mamman stannade hemma med honom. Jag saknade henne under vistelsen såklart. Ibland räcker inte männen till.

När vi kom hem från Koster var jag tacksam över att ha varit med om en så fantastisk helg. Jag skrollade igenom sociala medier och såg att jag inte var ensam om att ha upplevt fina dagar. Där fanns tonvis av foton på sommar och leende barn. Stolta föräldrar som ville dela med sig av det bästa de någonsin tillverkat. Glimtar av andras liv och lycka. Mitt bland alla underbara bilder såg jag ett foto av en pappa som håller sitt blodiga barn i sin famn i en artikel som handlade om Sverigedemokraterna. Då undrade jag hur det kom sig att just jag föddes till ett liv i fred, frihet och med tak över huvudet. Där det jobbigaste under en helg var brist på sömn och för många myggbett, inte flykt, separation och fientlighet. Att en del så privilegierade som jag vill bygga murar istället för att sträcka ut sina händer till människor i nöd är obeskrivligt tragiskt.

Läs om den andra sidan av myntet här.