NEW ENGLAND

Några månader efter att jag, med studentmössan på sned, hade sjungit rösten hes på Tingvallagymnasiets stentrappa satt jag flygrädd på ett plan över Atlanten. Jag var nervös och längtade redan efter familj och nyfunnen pojkvän som jag kramat hej då i Karlstad.   


Jag var fortfarande tonåring och kunde inte komma iväg fort nog från den slitna sjuttiotalslägenheten där jag trängdes med mamma och pappa. Längtan bort från en för liten stad, inskränkthet och vardagsrutin var så stor att bröstet nästan sprängdes. Hela livet låg bokstavligt talat framför mina stora fötter. 

Jag skulle jobba hos en familj som bodde i Westport, Connecticut, en timmes tågfärd norr om NYC. Staden är liten och välbärgad. Den rankas år efter år som en av USA:s rikaste städer. En exkluderande stad alltså. De som sålde kilovis med M&M:s till mig måste pendla många mil varje dag. Deras lön skulle inte räcka till ens tjugo kvadratmeter i Westport. Än mindre till en New-England inspirerad villa vid Compo Beach.

På tåget till New York såg jag de mest fattiga hemmen. Slitna hus och lägenheter där barn lekte på gatan i trasiga kläder. Elledningar ramade in oisolerade fönster med solblekta gardiner hängandes på sned.  

Året 98-99 var året då jag längtade efter alla hemma i Sverige, gick upp femton kilo i vikt, studtals kände mig otillräcklig som au-pair och var osäker över mina framtidsplaner. Året då jag såg USA:s orättvisa samhälle i verkligheten.

Det var intrycken av segregation som gjorde att jag inte alltid, och inte enbart, kunde ha på mig skyddsglasögonen i välbärgade Westport. Det fanns ju en annan värld där utanför som inte var lika vacker, bekymmersfri och harmonisk som staden som tjänar som en karikatyr över New England-stilen. Intrycken blew me away och jag har inte blivit fri från dem. 

Vill du läsa om den andra sidan av myntet kan du göra det här.