FEM ÅR

På söndag ska vi blåsa ballonger, överraska med en cykel och tända ljus. Fem stycken, smala, små ljus ska vi sätta på en tårta. Ett ljus för varje år som passerat sedan vår son kom till världen. Klockan 19 på kvällen den 20 april föddes vår pojke på Chelsea and Westminster Hospital med urakut kejsarsnitt efter flera timmars värkarbete.

Vi hade varit på utbildning och lärt om utdrivningsskedet och apgar test. Jag var helt inställd på att förlossningen skulle fortskrida "by the book". Något annat var otänkbart. Jag var ju frisk och vid god fysik. När vi blev informerade om apgartestet minns jag att jag kände empati för de vars barn var blå eller inte skrek när de kom ut.

"Sir, you need to step out!" beordrade kirurgen min man efter att de skurit i min mage utan full bedövning. Det var bråttom, bråttom. Jag hann titta på klockan, tänka att jag inte fick leva längre, säga till min man att jag älskade honom innan en ny beordran kom. Jag var bokstavligt talat livrädd och ville inte vara med mer. "Put me asleep" var mina sista ord och läkaren skyndade sig på med den intravenösa narkosen.   

Vår son hade under fem i apgar när läkarna drog ut honom från min mage. Han var blå och andades dåligt och fick tillbringa sina första timmar på intensiven. Jag vaknade med en morfinpump i handen och tvingade sköterskan att begå tjänstefel genom att koppla loss mig från alla slangar och apparater. Hon viskade tyst att hon gjorde det eftersom hon själv velat träffa sitt barn om hon varit i min sits. "But you're my responsibility, you know." Jag tackade när jag rullade iväg med droppet vid min sida. När jag kom in på intensivvårdsavdelningen såg jag en liten, rundad nästa sticka upp från en genomskinlig babysäng. När jag kom närmre såg jag tossigt, vitt hår som liknade sockervadd och allt jag ville var att ta bebisen i min famn och fly ut från alla övervakningsapparater och läkare.

Jag minns stunden när vi skulle åka hem från sjukhuset kristallklart. Jag höll det lilla livet i min famn och världen utanför förlossningsavdelningen kändes fientlig och lortig. Vi skulle åka hiss och jag ville torka hela den med desinfektionsmedel. Ingen fick ta eller andas på honom, helst inte ens titta på honom. Att sätta knyttet i en bilstol i en taxi genom Londontrafiken kändes som ett kamikazeuppdrag och fick mig att nästan gå under av oro.

Jag kunde inte byta blöja de första dagarna och jag undrade var den där omedelbara kärleken skulle komma ifrån. När den skulle drabba mig. Ansvarstagandet fanns dock där. Jag var som en lejonhona, ständigt vaktandes, beredd på varenda liten fara. En stark rädsla var alltid närvarande, resultatet av chocken jag varit med om. Jag höll honom därför alltid nära, nära. Han var som fastklistrad vid mig. Det gjorde mig utmattad och jag grät ofta och mycket. 

Snart är det fem år sen och barnet ryms inte längre i min famn. Nu cyklar knyttet med solblekt hår. På söndag blåser han ut ljus och skrattar med kusinerna och jag, jag upplever äntligen den gränslösa kärleken.     

Läs om den andra sidan av myntet här.