LONDON

Jag fullkomligt älskar London. När jag säger det är det påfallande många som rynkar på näsan och inte förstår sig på det. De pratar om trängsel, turister, regn och gråa dagar. Visst stämmer även den bilden. Det och snobbiga besserwissers som med sitt språk behärskar konsten att förolämpa människor å det grövsta fast det går de som blir förolämpade totalt förbi. Engelsmännen är stolta över sitt land och kan sin historia. Det gäller att vara uppmärksam på vad de säger och hur de säger det. Ibland känner jag mig obegåvad i deras sällskap eftersom något sublimt lätt kan passera utan att jag snappar upp det.

Första gången jag bodde i London var jag 21 år och ganska vilsen. Jag hade kommit hem som au-pair från USA och syrran och mina vänner försökte övertala mig att åka med. Jag ville hämta andan först och stannade i Sverige för att läsa en juridikkurs. Efter det hoppade jag på planet dit. Jag tog "tuben" direkt till Oxford Street för att möta upp Linda som jobbade på Selfridges. När jag kom upp från tunnelbanan tvekade jag. Jag förstod inte tjusningen med London när jag stirrade på ett överfyllt, stimmigt Oxford street.

Jag fick anställning där min kompis jobbade och ägnade ett halvår åt att kränga sportkläder och skor åt turister och britter. Lagret låg en halvtrappa ner i källaren och varje gång en kund önskade prova en annan storlek riskerade vi livet i en ranglig och brant trappa som aldrig skulle vara en godtagbar arbetsmiljö i Sverige. Vi var tvugna att ha på oss butikens kläder och det var inte så fancy. Speciellt inte när vi jobbade helg och skulle festa efteråt. Outfiten bestod av mjukisbrallor, gympaskor och sporttoppar. Det funkade inte riktigt att kränga på sig extra smink för att "freshen up". Det krävdes mer än en liten kuvertväska för att göra sig redo för barerna.

Min bästa vän fick sparken från affären vi jobbade i. Hon ifrågasatte vid två tillfällen vår chef vilket är en självklarhet för oss svenskar som är vana vid ett demokratiskt ledarskap. Anställningstrygghet i form av LAS existerade inte och hon fick gå på studs. Dagen efter samlades vi för morgonmöte på jobbet och chefen talade tyst när hon sa "She is no longer with us". Det kändes bokstavlingen som om min kompis hade dött. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt det bisarra uttrycket. Där och då darrade nog min läpp men efteråt har det skapat sjukt mycket skratt. 

Affären vi jobbade i.

Under vår tid i London bidrog vi till att fylla Sir Philip Greens fickor med tusentals pund genom att tokshoppa på Topshop. Jag läste modetidningar som bibeln och jagade de perfekta, rätta plaggen. Jag reflekterade inte över modeimperiernas avsikter, på klädtillverkares arbetsförhållanden eller på miljön. Jag var ju trendig. Det betydde något då. Jag inbillar mig att det var en utvecklingsfas. Det känns i alla fall som ett bra försvar.

Vi tog seden dit vi kom och käkade två vita rostmackor med cheddarost och marmelad varje morgon. Vi sköljde ner det med te och off we went. Middagarna var nyttigare men vi levde ett allt annat än hälsosamt liv. Men så var vi drygt 20 och kände oss odödliga. Odödliga, finniga tjugoåringar i joggingbrallor och gympaskor. Those were the days.

Läs om andra sidan av myntet här.