VÄGEN HEM

Jag vet att det dagarna som kommer och går är livet. Ibland önskar jag dock att de dagar som kommer och går alltid vore enkla eller reklamroliga. Speciellt vissa eftermiddagar när jag ska hämta barnen från förskolan. Ibland glömmer jag att ta med bananer till min treåring och femåring. Ibland har inte treåringen sovit på lunchen. Ibland är barnen övertrötta på vägen hem. Ibland börjar treåringen gråta för något, för mig obegripligt, som absolut inte går att reda ut. Hon skriker, slingrar sig, lägger sig raklång på backen, sparkar med benen och fäktar med armarna. Jag frågar, försöker krama och säger att jag vill förstå. Hon hör inte vad jag säger. Hela hennes värld har rasat samman. Då är det bara att vänta ut henne tills hon är mottaglig för min famn. Ibland tar det sin tid att komma hem.

En dag samlade barnen arton burkar på vägen hem från förskolan. Bra för miljön förvisso men mindre roligt för mig som ibland blev kommenderad ut i skogen för att plocka upp "tuggummin". De dagar jag jobbar hemifrån är det sällan jag sätter på mig ansiktet eller bryr mig om att knäppa en kavaj. Jag sitter, med blå ringar runt ögonen, framför datorn i mysbyxor och en gammal kofta . Lagom till att jag ska hämta barnen lirkar jag på mig ett par slitna, svarta tights och duttar möjligtvis på lite concealer om natten varit för tuff. Där står jag alltså ibland. Mitt i skogen, trött och osminkad, i tights och mellisfläckig jacka med tomburkar i mina händer. När andra föräldrar drar förbi med sina Bugaboos ropar jag usäktandes "Kolla mina älsklingar, jag hittade två tuggummin åt er!".

Min man brukar lämna barnen på morgonen och jag hämtar dem. Det är oftast en bra deal. De flesta dagar går jag eftersom jag många dagar jobbar hemifrån och vi, av miljömässiga och ekonomiska skäl, "bara" har en bil. I vintras halkade jag fram bredvid skogen. De becksvarta eftermiddagar när det snöat flera dagar svor jag tyst för mig själv och önskade att vi hade bott kvar i Hongkong. Hur enkelt det hade varit att leva vid en strand tolv månader om året, slippa overaller, mössar och vantar som ständigt saknar sin kompis. Nästa vinter ska jag bojkotta instagramflöden från Asien.

Plogbilen skapade lägligt nog en snövall hundra meter från vårt hus i vintras. Där hade jag ofta gråten i halsen när jag kom hem med två hungriga, övertrötta barn. Varje gång fick jag gaska upp mig och sätta saker i perspektiv. Ta ett djupt andetag innan jag var framme vid vallen och tänka på att det faktiskt är fantastiskt att kunna leva i ett land som är så kallt. Att det oftast är plogat på vägarna innan vi ens sörplat i oss kaffet på morgonen. Att overallerna som är en mardröm att trixa med egentligen är en lyx. Att det finns barn som fryser ihjäl. Jag fick tänka på att våra kids strax blir mätta. Att deras humör bara beror på en tillfällig blodsockerdipp som lätt går att avstyra med hjälp av maten från kylen. Att det finns barn som dör av svält. Deras föräldrar skulle nog mer än gärna leta tomburkar dygnet runt. De skulle inte rodna och byta plasten och metallen mot onödigt tuggummi. De skulle överleva.

Ibland önskar jag att de dagar som kommer och går alltid vore enkla och reklamroliga. Men den önskan övervinner jag allt som oftast genom att sätta saker i perspektiv. Ibland glömmer jag frukt när jag ska hämta barnen från förskolan. Det blir en stökig väg hem, men barnen överlever. Vi har råd att köpa bananer. Jag bara glömmer dem ibland och det blir några tysta "fan" under färden.

Det är många som hittat hit, speciellt efter gårdagens fina artikel i Värmlands morgontidning NWT. Vi tycker att det är fantastiskt och hoppas att ni gillar vad vi skriver. På tisdagar och fredagar uppdaterar vi vår blogg. Andra sidan av dagens inlägg hittar ni här.

Njut av livet!