LONDONWEEKEND

I julas fick jag och min man en resa till London av hans föräldrar. När vi landade efter en försenad flight sent på kvällen och skulle hoppa på tuben var den avstängd på grund av strejk. Vi fick ställa oss i taxikön som växt till 200 meter och somnade utmattade vid tretiden på natten.

När jag bodde i London första gången blev jag kallad för miss. Nu blir jag kallad madam. Jag tittade nostalgiskt på trendiga "misses" i tjugoårsåldern som obekymrat tog dagen som den kom, liksom vi gjorde för fjorton år sen. Time flies och ibland har jag svårt för att acceptera det.  

Vi fick frukostkaffet serverat i kannor och varje kväll när vi kom hem hade personalen bytt handdukar. Jag har svårt för att bli servad. Jag vet inte vad det beror på men jag vill helst hämta mitt kaffe själv och rafsar alltid ihop all smutstvätt i en hög innan jag checkar ut. Eftersom jag jobbat som städerska på hotell så vet jag att den lilla gesten gör skillnad. Jag tycker också att det är vansinnigt att byta handdukar varje dag. Jag är van vid att man lägger sin handduk på golvet om man vill att den ska tvättas. Hänger den på kroken så ska den användas igen. Bra, enkelt system som varje hotell världen över borde anamma. Slöseri med jordens resurser på annat sätt gör mig vansinnig.

Medeltida system för sophantering.

Vi tillbringade tre dagar i London och jag hann faktiskt sakna små händer som söker mina. En paus från vardagen skapar direkt en känsla av tacksamhet över möjligheten att få blanda välling till sina friska barn varje kväll, vika ren tvätt eller ställa in vardagsporslinet i diskmaskinen.

En av mina favoritsysselsättningar när jag är i London är att strosa runt i kvarteren mellan High Street Kensington och Kings Road. Där ligger sanslöst dyra bostäder och inredningsnörd som jag är älskar jag att kika in mellan blåregn och magnoliaträd och drömma mig bort till hur jag skulle inreda ett av de vitputsade husen. Jag skulle nämligen aldrig ha råd att bo där. Inte ens om jag vann högsta vinsten på Triss. Möjligen om jag skulle valt bort statsvetenskapen för finansiell ekonomi när jag var nitton och sen laborerat med folks förmögenhet under ett par decennier. Fastighetspriserna i London har slagit nya rekord och nyligen såldes en lägenhet vid Hyde Park för över en miljard kronor. En MILJARD kronor. Jag läste att det är många ryssar som investerar i fastigheter vilket driver priserna till nivåer som är orimliga. Huset vi bodde i senast ligger nu ute till försäljning för knappt tjugo miljoner kronor. Det blir många timmar på tuben för vanliga löntagare när priserna på bostäder skjuter i höjden. 

Mitt gamla jobb låg i kvarteret söder om High Street Kensington och jag åt ofta lunch på favoritstället Whole Foods. Vi tog såklart en promenad genom området och en av dagarna köpte vi med lunch från affären för att käka i Hyde Park. När vi klev utanför affären stod regnet som spön i backen och vi tog skydd under ett stort träd i Hyde Park. Där satt vi, kalla i regnet, knaprandes på en sallad som gjorde mig enormt besviken. Efter det promenerade vi oss varma under ett paraply. London at its best...

Trasig lunchpåse i regnet.

Jag träffade också en gammal kollega och vän på mitt gamla jobb. Vi käkade middag och uppdaterade varandra om livet som passerat alltför fort sedan vi hördes sist. När han berättade för sina föräldrar att han var gay reagerade mamman på ett konservativt och inskränkt vis. Pappan däremot uttryckte sig på ett accepterande sätt genom att säga "I've tried that once, but it wasn't for me". Han yttrade inte många ord men sa en hel massa. Att man ens ska behöva "komma ut" är helt barockt. Att det dessutom finns människor som tar avstånd från sina egna barn på grund av deras sexuella läggning är för mig ofattbart. 

Solen tittade typiskt nog fram på vår avresedag. Vi kånkade resväskorna ner i tunnelbanan och jag längtade efter frisk luft och eget space. Min man flöt in i storstadshetsen efter två sekunder medan jag blev stressad och irriterad av folk som trängdes. Jag höll dessutom på att bli överkörd vid flera tillfällen då jag tittade åt fel håll när jag skulle gå över gatan. Det gick fort att bli lantis igen.

Snabbaste, och mest klaustrofobiska, transportsättet.

Jag har blivit enormt flygrädd, nästan så att det är värt att aldrig sätta sig i en plåtburk med vingar igen. Vid ett tillfälle, när jag var gravid och flighten var försenat på grund av dåligt väder, var jag så oroad att personalen tog in mig till piloterna för att lugna mig. Efter att vi gått ner för landning och planet oväntat steg brant uppåt igen kom flygvärdinnorna springandes med chips och kakor för att trösta mig. Transfetterna kunde tyvärr inte lugna mina nerver eller styra tankarna i mer rationella banor. Jag var ju säker på att jag skulle dö. Starten är värst och den här gången grät jag som Lille Skutt innan vi var ovan molnen även om jag rationellt sett vet att det är säkrare att flyga än befinna sig på E18. På hemvägen läste jag dessutom en artikel om kriget i forna Jugoslavien, massgravar och föräldralösa barn och grät ännu mer. Ibland, speciellt en gång i månaden, är jag otroligt hudlös och absorberar tragik som en svamp. Rödgråten tackade jag British Airways över att vara vid liv när vi hjulen nådde backen. Jag var också lättad över att transporteras via räls sista milen hem till kidsen. 

Läs om andra sidan av myntet här.